Blogg RSS för Blogg

Sida 1 av 5. Visar 5 av 25 poster.
[ Föregående ] (1) 2 3 4 5 [ Nästa ]

Därför bär jag mitt renmärke

Datum: 2016-10-06 11:48
Författare: Erica Huuva Simma



Renen. Den ger oss mat, skinn och horn. Den ger oss ett rikt liv - naturen blir vår arbetsplats. Den ger mig inspiration till skapande den ger oss material som vi behöver i hantverket. Renen bär vår kultur och hjälper oss att föra den samiska traditionen vidare. Renen blir en vägvisare. Den ger kraft att kämpa vidare och styrka att stå upp för vårt valda liv. Renens liv får styra mitt. Den får mig att värna om marknerna och den inspirerar mig att leva medvetet dag för dag, steg för steg.

Vi som lever med renarna gör allt vi kan för att dom ska ha det så bra som möjligt. Vi följer och skyddar renen i dess naturliga vandring när året skiftar. Från betet på vinterlandet till kalvningen på våren, från sommarbetet ner till höstmarkerna.

Att leva med renen ger en kunskap och ett arv som förs vidare i generationer, från förälder till barn. Renen blir en stomme för att hålla traditionen levande idag och i framtiden. Det är inte bara renen som tillhör mig, lika mycket tillhör jag den. Därför bär jag mitt renmärke för att påminna mig själv om livet jag har valt.

/Erica


Árbevierru - tio år senare

Datum: 2016-08-25 12:10
Författare: Erica Huuva Simma


Hösten är här och landskapet har börjat skifta från grönt till höstens färger. Det är min första arbetsvecka och jag varvar stunder i höstsolen med mjukstart i verkstan. Unnit leavttu, jag tar mig tid att reflektera över tillvaron mellan arbetsuppgifterna. Och jag tänker på att det redan har gått tio år sen jag startade.

Ett av dom första smyckena jag gjorde var örhänget i serien Árbevierru, tradition. Jag ville göra något som kändes samiskt som ändå passade till vardags, bortom kolten. Ändå blev det den som blev min inspiration. Formen kommer från risku, broschen man bär till sjalen. Den kom till mig och jag minns att jag tänkte att justte, så kan man faktiskt göra också.

Nu har det gått tio år och det är fortfarande en kär form för mig. Nu har jag tagit upp den i min hand med ett tioårsperspektiv och gett originalet ett syskon till tioårsjubileet. 

/Erica



Händelse: 2016-06-02 10:31

8 juli stänger vi verkstaden och tar sommarledigt. Jag ser fram emot härliga veckor till fjälls med familjen. Att få energi av stillhet, av det som växer och de djur som rör sig över markerna. Att få skratta och kramas med mina kära. Att få stanna till och andas.
Vill du hinna få din beställning innan vi tar paus över sommaren? Lägg din beställning senast 9 juni.
/ EricaErica Huuva Sommar tider


Suodji - Beskydd

Datum: 2016-05-27 10:36


För snart 10 år sedan fick jag ett samiskt arbetsstipendium. Jag minns dagen då jag blev tilldelad detta stipendium med stor glädje. Ett år senare fick jag äran att ställa ut mina verk. Att utställningen fick heta Àrbi Àrbai - Arv blir Arv föll sig naturligt – under denna tiden väntade jag och födde min första son.

Det som var mina förfäders och mödrars vardag är nu mitt arv. Det jag formger, skapar och tillverkar i min silversmedja idag, blir mina älskade barns arv i morgon Den samiska kulturen i alla sina former är det arv vi förvaltar och lever för, av och med idag. Det är de arv som vi med varsam hand måste förvalta och föra vidare. Arvet ger mig stor glädje, men också stort ansvar. För vem ska bära det vidare om inte du och jag?

Jag minns  alla dom silver kulor jag formade, särskilt denna ring som jag tillverkade. I magen växte min son och jag ville ge honom den bästa starten, jag vill ge honom beskydd. Silverkulan besitter en kraft mot ondska och vaktar barnet. Dess kraft tar vid där jag som människa och mamma inte längre räcker till. En reservkraft som inte ska missbrukas, men man ska inte heller vara rädd för den och inte heller det vi människor varken kan se eller ta på. Kraften finns i vår kultur och vill oss gott.

Ha en fin helg - var rädd om dig och dina hjärtan!
/Erica


En risku blir till

Datum: 2016-04-27 19:00

Det har kommit en del snö senaste dagarna. Vitt och nytt. Som en omstart. Något att bygga vidare från. Inspirerad av det har jag tagit upp kollektionen Muohta i min hand och spenderat tid med den de senaste dagarna. Lusten att skapa har vuxit inom mig mer och mer allteftersom snön har fallit ner. Jag tänker tillbaka på då, när jag hittade formen till Muohta. Och jag blir sugen på att känna på formen igen. Få uppleva den där skaparglädjen när man upptäcker något nytt. Skissa, helt enkelt. Följ med på vägen från idé till färdig risku:



Just den här veckan är min praktikant Lisa hos mig. Både jag och hon gillar att prata om form och känsla. Ofta börjar mina skissprocesser så när jag är själv också. Med ord. Uttryck som fastnar hos mig och ligger kvar, bara väntar på att de får komma ut.

- Men varför? Du har ju en Muohta i varje storlek redan, typ.

Jag blir tyst, funderar ett tag. Känner av mig själv. Landar i det jag vill med riskun.

- Jag vill testa på något större, en som man har till de finaste tillfällena.
- Mm… helt rund eller?
- Kanske. Stilren. Stor… 13 centimeter ungefär. Kan du dra upp en grund digitalt utifrån Muohta-kollektionen?

Lisa är ganska snabb med datorn. Men det slår inte känslan att ha materialet i sin hand, även om digital skiss är bra för att ha koll på mått och proportioner. Det slutar med att datorn tippas så att skärmen ligger plant mot bordet och delarna jag vill ha i riskun läggs ovanpå. 

 



Vi flyttar runt, diskuterar lite och sen arbetar Lisa om skissen. När vi är nöjda skriver vi ut den, kikar och ändrar lite med pennan. Den digitala skissen arbetas om igen och sen skrivs den ut. Nu finns det en mall med exakta mått att följa. Sen är det dags att såga ut den från en plåt av 925 sterlingsilver. 



Riskun sågas och filas. Markeringar för öglor och punsningar gör och sen är det dags att slipa och polera med mjuktrissan. Den glödgas en gång och får bada i syra. Efter det kommer det jag tycker är allra roligast - graveringen. Det är något meditativt i det. Att låta stickeln arbeta sig fram i ett fast tempo. Handen och ögat följer när mönstret växer fram. 

Efter graveringen var det dags punsa de små bucklorna som vänder sig ut från riskun och löda alla 28 öglor som man hänger lávgastat i, löven med trådkant. Sen var det bara poleringen kvar.

- Lisa, vi har ett problem...
- Vad?
- Riskun får inte plats i trumlaren.
- Skojar du?!

Det löste sig, dagen efter. Min man Aslat kom körandes med den extra polertrumlaren som är lite större. Sen, när den hade tumlat runt hela natten och fått fin lyster var det bara montering och fotografering kvar. 
/Erica

 




Sida 1 av 5. Visar 5 av 25 poster.
[ Föregående ] (1) 2 3 4 5 [ Nästa ]
E-handelslösning från Form1